Jag drabbas ibland av en känsla av otillräcklighet. En enorm frustration över att det är så svårt att göra allt perfekt.
I min värld är känslor ofta väldigt överväldigande, och i stunden är mina känslor en sanning.
Jag är ju naturligtvis inte ensam om detta fenomen, men känslan är den.
Men så en dag frågade jag mig själv vad egentligen problemet är.
Är det mina normer och visioner jag jagar eller andras.
Jag kom fram till att det till stor del är mina egna, men hur skapade jag dem?
Min mormor är en av mina största förebilder i livet. Hon var väldigt klok, god, rolig, uppfinningsrik, beläst, kunnig,
och hon hade svar på allt. Min mormor var också enormt noggrann.
Min mormor jobbade mycket och hårt och gjorde karriär trots att hon var ensamstående mor på 60-talet. Då varken att göra karriär som kvinna eller ett liv som frånskild kvinna var en rättighet, självklarhet, sett med acceptans eller kanske ens genomförbart för många.
Min mormor var frisk, hon var på sjukhus en gång 1954 när hon födde barn och sedan en gång till men då var det bara lite kvar av hennes liv.
I mina ögon var min mormor kunskap och styrka.
Att leva upp till min bild av min mormor, observera att det är “min bild” innebär för mig att göra det jag gör med kraft, precision och noggrannhet.
Min vision är att alltid sköta mina jobb perfekt. Faktum är att jag har en önskan om att det inte ska märkas att jag har ett liv utanför, att det ena jobbet inte ska ta från det andra jobbet, och att vara mamma aldrig ska vara till nackdel för mitt arbete och min prestation. Tack vare att jag är frisk och har friska barn, kan jag ofta leva upp till min prestige.
Men frågar jag mig vad priset är, eller var det kommer ifrån?
Min mamma är också en förebild för mig. Men att inse det har tagit längre tid.
Mina likheter och olikheter med mamma har varit en kamp mellan frivillighet och ofrivillighet. Tills jag en dag insåg min mammas styrka och mod. Min mamma är god, smart, nyfiken och intresserad av massor av saker.
Hon är väldigt musikalisk, konstnärlig och duktig. Hon kan mycket om många olika saker.
Min mamma är lycklig när hon gör saker som hon tycker om.
Min mamma blev sjukskriven när jag var ganska liten och sedan sjukpensionerad.
Innan dess snodde hon också runt o jobbade dubbelt, men det var före min skolålder och jag minns det inte lika tydligt.
Det är först som vuxen som jag förstår frustrationen och sorgen i att hållas tillbaka av fysiska begränsningar och sociala ramar och mallar, när man fortfarande har en inre levande energi. Min mamma har alltid upprätthållit aktiviteter, intressen och sin nyfikenhet trots att hon blev sjukskriven, men bitvis har hennes liv och sinne varit en kamp.
Jag var orolig för min mamma ibland när jag växte upp det var jag. Men den stora fördelen för mig med att hon inte kunde jobba var att hon kunde vara närvarande för mig.
Hon var hemma när jag kom hem från skolan, hon kunde gå på alla föräldramöten,
komma på mina avslutningar, uppvisningar, följa med på klassresor, körresor.
Jag kunde inte skolka från skolan för mamma var där. Jag kunde inte säga en sak och göra en annan för mamma såg.
Jag fick inte allt jag pekade på när jag var liten- långt ifrån, men jag blev sedd.
Jag fick inte heller växa upp i en tillrättalagd vardag. Min mamma hade en brokig skara av underbara vänner och ett socialt liv, mammas vänner och även mina var alltid välkomna hemma hos oss.
Jag fick hänga med mamma på jobb, till vänner, på restaurang, till replokalen där jag la mig i mammas basfodral med hennes sjalar och vilade.
Jag fick höra musik och smaka mat från alla världens hörn.
Nej, min mamma anpassade inte varje minut för att hon fick ett barn, hon försökte få ihop allt som var viktigt för henne, men jag blev aldrig bortglömd. Jag var med och jag fick alltid kärlek.
Plötsligt insåg jag där i min vardag när jag vände och vred på min frustration och otillräcklighet.
Att jag försöker leva upp till två olika levnadssätt, jag har byggt en norm efter två livsöden.
Jag sitter på föräldramöten med dåligt samvete över att jag inte hinner vara med på allt i barnens skola, över att vi kommer hem sent på kvällarna, för sent för att ta med kompisar från skolan, för sent för att strosa runt och göra middag och läxor i lugn och ro.
Jag tar på mig att vara lagkapten på fotbollen och gruppledare på ridskolan, för att jag vill det.
Jag vill att det ska gå, för att jag tycker att det är en bra idé.
Jag känner mig otillräcklig när jag springer från jobbet och inte hinner göra klart det jag höll på med och ändå kommer till fritids när det redan är mörkt. När jag vill ge barnen en lugn morgon och ändå blir både stressad och kommer sent till jobbet. Jag blir frustrerad när jag inte kan vara med på olika projekt på mitt andra jobb eller ta extra klasser.
För det är sant. Jag har tre arbetsgivare och två barn, vänner och intressen.
Och jag vill att allt som är viktigt ska fungera för mig.
Jag vill arbeta med samma intensitet och precision som min mormor,
och vara närvarande för mina barn i tid och rum som min mamma.
Men där på vägen missade jag en annan del av historien. Nämligen mammas del av berättelsen av att vara barn,
om hur mycket tid hon spenderade själv eller med barnflicka, hos släkten på somrarna och antagligen saknade sin mamma och önskade att hon skulle vara där.
Och frustrationen som vuxen i att bli tvungen att välja en kategori, en identitet som sjuk eller frisk, inte kunna styra över arbete och ekonomi.
I min kalkyl missade jag helt att dessa två normer, historier, livsöden som jag gjort till en hade helt olika resultat, helt olika förutsättningar och utslag. Jag kalkylerar alltså med två tal som är större än summan jag försöker få fram.
Den insikten slog mig som en blixt från klar himmel en eftermiddag.
Och helt ärligt så har jag ingen aning om hur jag ska komma till en ultimat lösning, vad jag ska subtrahera i min kalkyl för att få ihop summan.
För helst vill jag att det ska gå. Helst vill jag göra allt alltid och aldrig bli trött.
Jag önskar ju naturligtvis att jag kunde flyga också.;-)
Skämt åsido så tror jag faktiskt inte jag är ensam. Utan att många människors stress uppstår för att man sätter upp ett mål som innebär att få ihop en obefintlig ekvation. Att det är fler än jag som upplever besvikelse över att det är svårt att få till allt som man tänkt sig.
För så känner jag, trots att jag vet att livet i sig måste få ta plats, trots att jag vet att jag inte kan kontrollera världen.
Insikten fick faktiskt en liten sten att lätta från mitt hjärta även om frustrationen finns kvar.
Jag har inte lösningen idag.
Men jag tröstar mig med att en insikt kan vara målet, men också är ett steg mot en bättre lösning för framtiden:-)
a piece of me 